Frågan var inte om, utan när!
Jag har fått väldigt många frågor här på bloggen vad det egentligen är jag jobbar med, men framförallt hur jag kom in i tv-branschens värld.
Många länkar till de inlägg jag skrev 2013, som ni alla såklart kan gå in och läsa igen, för där står ganska mycket redan (i pricip allt) - http://ericacarlsson.blogg.se/2013/april/vad-ar-det-jag-jobbar-med-egentligen.html.
Då det var två år sedan ska jag utveckla lite mer nu vad jag gör idag. Vill då börja med reporter-delen. För i slutet av mitt inlägg 2013 står det "Jag har nu en ny dröm och det är att bli sportjournalist och/eller programledare."
Det stod även "Frågan är inte om jag kommer bli det, utan när jag kommer bli det."
Frågan var inte om jag skulle bli det, utan när. "När" blev för ett år sedan då jag började hos Djurgården Hockey.
Nu pratar jag inte om att jag blivit programledare, utan reporter (sportjournalist). Vägen till programledare påbörjades samma dag som jag höll micken i handen och gjorde min första DIFTV-intervju.
Det var läskigt men så galet roligt att göra första intervjun. Det var med Markus Ljungh, en person som är extremt bra på att svara på frågor och underlättade mitt jobb väldigt mycket. Visst, nu hade jag kanske frågor som gör att man kan svara lite fylligare på. Men jag kände aldrig att det blev en stelstämning. Dock var det så mycket som snurrade i mitt huvud, inte minst att ställa alla de frågor jag hade planerat. Det var så mycket att jag glömde bort att lyssna på Ljungh's svar.. hehe. Följdfrågorna fanns alltså inte där för min del... då ;).
Som med allt tar det sin tid att komma in i jobbet. Även om jag vill vara världsbäst på det jag gör redan vid första sekunden... så förstår jag att det inte är möjligt. "Övning ger färdighet" och det kan jag verkligen sätta punkt för att det gör. Utan alla intervjuer jag gjort hade jag aldrig kunnat utveckla mig själv och veta vad som är rätt och fel för min egen del. Hur jag ska ställa frågorna på det sätt så spelarna känner sig bekväma och kan svara så bra som möjligt.
Nu säger jag inte att jag i dagsläget är färdig och ÄR världsbäst, åh nej! Låååååångt ifrån. Men jag känner att jag hela tiden skaffar mig erfarenhet och blir tryggare i det jag gör.
För ett år sedan under kvalveckan på Idol, så satt Daniel Breitholtz i juryn en kväll. Samma kväll som DIF mötte Leksand i Globen. I vanlig ordning satt jag där med min dator och kikade på matchen, då jag inte kan missa en endaste match. Daniel ser då att jag kikar och vi börjar prata Djurgården, som de djurgårdsnördar vi är.
Någon månad senare springer vi in i varandra på Hovet där han ser min badge och att jag jobbar som reporter för DIF. Han frågar då "Varför är du inte med oss på Aftonbladet för?" ... "Det kan du berätta för mig" svarar jag och skrattar. Några veckor senare sitter jag där med Chefen på Sportbladet och Kungen Tomas Ros i ett möte och pratar hockey. Allt gick så snabbt och lördagen efter stod jag i Hockeystudion. Live, på webben. Helt Galet!
Nu denna säsong valde jag att gå tillbaka till Djurgården Hockey. Jag beslutade det (efter rådgivning av ett par personer, framförallt Tilde De Paula som jag lyssnar väldigt mycket på och ser upp till), det kändes bäst för min utveckling. Dessutom att det är den roll jag verkligen vill jobba med på TV, gjorde saken lättare att besluta. På Sportbladet lärde jag mig massor, och jag hoppas jag får chansen att jobba med dessa underbara människor där igen. Men Djurgården kändes mer rätt i dagsläget för min del.
Så nu är jag tillbaka som Rinkside-reporter. Dvs, gör de flesta intervjuerna som visas på jumbotronen. Så är ni på hovet, glöm inte att kika upp dit i pauserna, för där kan jag dyka upp :) Det känns sååå bra. Valet känns just nu helt rätt och jag har redan nu utvecklats massor.
Allt är väldigt nytt och ovant. Jag är extremt nervös och skriker av panik inom mig när jag inser att jag inte alls ställer så bra frågor jag faktiskt vill. Men det tar sig och man kan ju inte vara felfri. Hur mycket jag än vill det ;)
Det är tur jag har min Pappa, VÄRLDENS BÄSTA PAPPA. Det är honom jag bollar med hela tiden. Det är han som hjälper mig med mina frågor och det är han som lärt mig allt jag kan inom hockeyn. En klokare och visare man får man leta efter. Jag hade aldrig klarat detta utan honom. Jag hade aldrig varit här utan honom heller. Så TACK pappa för allt. Jag lovar att inte göra dig besviken.
Detta verkar bli boken.... Så jag vet inte om jag borde fortsätta skriva om resten av mina jobb. Dvs tv-jobben... Det kommer aldrig ta slut detta ;) Så det är lika bra att ni klickar er in på gamla inlägget, så har ni allt där!
Men det jag kan säga är att jag trivs som fisken i vattnet med alla mina jobb. Det är precis lika roligt att jobba bakom kameran, även om framför är där jag vill vara :). Men jag älskar varje dag på jobbet som studioman och det är inget jag vill lägga på hyllan.
Denna höst blir det Idol och Yngsta Mästerkocken, två produktioner som är fantastiskt roliga att jobba med. Längtar varje dag till jobbet och njuter varje sekund jag väl är där.
TV-branschen överlag är en tuff bransch. Att vara frilansare är inget man skämtar bort. Jag skulle ljuga om det varit extremt stressigt vid vissa tillfällen. "kommer jag ha jobb i vår" "kommer jag ha en inkomst" "Kommer jag kunna betala hyran" osv. Ja det är frågor som ofta ställs i iaf mitt huvud som frilansare. Men ändå är det ingenting jag vill byta bort. Aldrig. Finns inget annat jag vill hålla på med. Så då får man kriga på och kämpa vidare.
Det har såklart varit tufft, men jag har överlevt sedan jag började i denna bransch för sex år sedan.
Dessutom har jag på vägen gjort många saker som jag velat göra, vid sidan om. Alla resor, framförallt min NY-resa. BÄSTA NÅGONSIN!
Så jag drömmer ännu om att bli Programledare. En dag, en vacker dag står jag där. Min vilja att nå mina mål är så stark. Det är de jag varje dag lever för. Jag vet att det är en tuff väg att gå, det är dessutom en tuff värld att vilja slå sig in på. Men jag är beredd och jag vet, iaf lite, vad det är som väntar, - Tackvare mina år på nacken som studioman.
Jag ska få utdelning för allt mitt prat och min energi, den ska jag dela med mig av ut i rutan. Mitt skratt som kan skrattas lite för högt ibland ska även de få vara med på ett hörn. För det är den jag är, en extremt glad tjej, med mycket energi som älskar att prata och det är den personen jag vill att svenska folket en vacker dag ska få ta del av.
Många länkar till de inlägg jag skrev 2013, som ni alla såklart kan gå in och läsa igen, för där står ganska mycket redan (i pricip allt) - http://ericacarlsson.blogg.se/2013/april/vad-ar-det-jag-jobbar-med-egentligen.html.
Då det var två år sedan ska jag utveckla lite mer nu vad jag gör idag. Vill då börja med reporter-delen. För i slutet av mitt inlägg 2013 står det "Jag har nu en ny dröm och det är att bli sportjournalist och/eller programledare."
Det stod även "Frågan är inte om jag kommer bli det, utan när jag kommer bli det."
Frågan var inte om jag skulle bli det, utan när. "När" blev för ett år sedan då jag började hos Djurgården Hockey.
Nu pratar jag inte om att jag blivit programledare, utan reporter (sportjournalist). Vägen till programledare påbörjades samma dag som jag höll micken i handen och gjorde min första DIFTV-intervju.
Det var läskigt men så galet roligt att göra första intervjun. Det var med Markus Ljungh, en person som är extremt bra på att svara på frågor och underlättade mitt jobb väldigt mycket. Visst, nu hade jag kanske frågor som gör att man kan svara lite fylligare på. Men jag kände aldrig att det blev en stelstämning. Dock var det så mycket som snurrade i mitt huvud, inte minst att ställa alla de frågor jag hade planerat. Det var så mycket att jag glömde bort att lyssna på Ljungh's svar.. hehe. Följdfrågorna fanns alltså inte där för min del... då ;).
Som med allt tar det sin tid att komma in i jobbet. Även om jag vill vara världsbäst på det jag gör redan vid första sekunden... så förstår jag att det inte är möjligt. "Övning ger färdighet" och det kan jag verkligen sätta punkt för att det gör. Utan alla intervjuer jag gjort hade jag aldrig kunnat utveckla mig själv och veta vad som är rätt och fel för min egen del. Hur jag ska ställa frågorna på det sätt så spelarna känner sig bekväma och kan svara så bra som möjligt.
Nu säger jag inte att jag i dagsläget är färdig och ÄR världsbäst, åh nej! Låååååångt ifrån. Men jag känner att jag hela tiden skaffar mig erfarenhet och blir tryggare i det jag gör.
För ett år sedan under kvalveckan på Idol, så satt Daniel Breitholtz i juryn en kväll. Samma kväll som DIF mötte Leksand i Globen. I vanlig ordning satt jag där med min dator och kikade på matchen, då jag inte kan missa en endaste match. Daniel ser då att jag kikar och vi börjar prata Djurgården, som de djurgårdsnördar vi är.
Någon månad senare springer vi in i varandra på Hovet där han ser min badge och att jag jobbar som reporter för DIF. Han frågar då "Varför är du inte med oss på Aftonbladet för?" ... "Det kan du berätta för mig" svarar jag och skrattar. Några veckor senare sitter jag där med Chefen på Sportbladet och Kungen Tomas Ros i ett möte och pratar hockey. Allt gick så snabbt och lördagen efter stod jag i Hockeystudion. Live, på webben. Helt Galet!
Nu denna säsong valde jag att gå tillbaka till Djurgården Hockey. Jag beslutade det (efter rådgivning av ett par personer, framförallt Tilde De Paula som jag lyssnar väldigt mycket på och ser upp till), det kändes bäst för min utveckling. Dessutom att det är den roll jag verkligen vill jobba med på TV, gjorde saken lättare att besluta. På Sportbladet lärde jag mig massor, och jag hoppas jag får chansen att jobba med dessa underbara människor där igen. Men Djurgården kändes mer rätt i dagsläget för min del.
Så nu är jag tillbaka som Rinkside-reporter. Dvs, gör de flesta intervjuerna som visas på jumbotronen. Så är ni på hovet, glöm inte att kika upp dit i pauserna, för där kan jag dyka upp :) Det känns sååå bra. Valet känns just nu helt rätt och jag har redan nu utvecklats massor.
Allt är väldigt nytt och ovant. Jag är extremt nervös och skriker av panik inom mig när jag inser att jag inte alls ställer så bra frågor jag faktiskt vill. Men det tar sig och man kan ju inte vara felfri. Hur mycket jag än vill det ;)
Det är tur jag har min Pappa, VÄRLDENS BÄSTA PAPPA. Det är honom jag bollar med hela tiden. Det är han som hjälper mig med mina frågor och det är han som lärt mig allt jag kan inom hockeyn. En klokare och visare man får man leta efter. Jag hade aldrig klarat detta utan honom. Jag hade aldrig varit här utan honom heller. Så TACK pappa för allt. Jag lovar att inte göra dig besviken.
Detta verkar bli boken.... Så jag vet inte om jag borde fortsätta skriva om resten av mina jobb. Dvs tv-jobben... Det kommer aldrig ta slut detta ;) Så det är lika bra att ni klickar er in på gamla inlägget, så har ni allt där!
Men det jag kan säga är att jag trivs som fisken i vattnet med alla mina jobb. Det är precis lika roligt att jobba bakom kameran, även om framför är där jag vill vara :). Men jag älskar varje dag på jobbet som studioman och det är inget jag vill lägga på hyllan.
Denna höst blir det Idol och Yngsta Mästerkocken, två produktioner som är fantastiskt roliga att jobba med. Längtar varje dag till jobbet och njuter varje sekund jag väl är där.
TV-branschen överlag är en tuff bransch. Att vara frilansare är inget man skämtar bort. Jag skulle ljuga om det varit extremt stressigt vid vissa tillfällen. "kommer jag ha jobb i vår" "kommer jag ha en inkomst" "Kommer jag kunna betala hyran" osv. Ja det är frågor som ofta ställs i iaf mitt huvud som frilansare. Men ändå är det ingenting jag vill byta bort. Aldrig. Finns inget annat jag vill hålla på med. Så då får man kriga på och kämpa vidare.
Det har såklart varit tufft, men jag har överlevt sedan jag började i denna bransch för sex år sedan.
Dessutom har jag på vägen gjort många saker som jag velat göra, vid sidan om. Alla resor, framförallt min NY-resa. BÄSTA NÅGONSIN!
Så jag drömmer ännu om att bli Programledare. En dag, en vacker dag står jag där. Min vilja att nå mina mål är så stark. Det är de jag varje dag lever för. Jag vet att det är en tuff väg att gå, det är dessutom en tuff värld att vilja slå sig in på. Men jag är beredd och jag vet, iaf lite, vad det är som väntar, - Tackvare mina år på nacken som studioman.
Jag ska få utdelning för allt mitt prat och min energi, den ska jag dela med mig av ut i rutan. Mitt skratt som kan skrattas lite för högt ibland ska även de få vara med på ett hörn. För det är den jag är, en extremt glad tjej, med mycket energi som älskar att prata och det är den personen jag vill att svenska folket en vacker dag ska få ta del av.
Världens grymmaste syster är vad du är!!!!!