Det finns bara en Tjorven, en Göran "Tjorven" Lindqvist. Jag är evigt tacksam för att jag fick lära känna honom. Han fick en alltid att le, världens största leende, en riktig glädjespridare. Jag är glad att ett av mina sista samtal med honom innehöll ett äkta skratt som fick varenda muskel i magen att arbeta, att jag för en gångs skull lyckades få honom att skratta så högt och mycket, så att det inte bara var han som fick mig att skratta. 
Jag är även glad att jag fick träffa honom, även om det var tungt att se honom där på sjukhussängen, så var det värt att få en sista omfamnande kram av honom och en sista komplimang...  

Är det någon som kan ge komplimanger, så är det Tjorven. Kan inte komma på en gång, som jag inte fått en komplimang av honom när man kommer fram till honom. "Jag borde förbjuda dig från att sitta på läktaren, grabbarna kan ju inte spela när du sitter där" "Fan vad snygg du är idag då" "Har du piffat till dig lite extra idag" "Vad är det där för snyggt smycke du har runt toffsen?" "Har du köpt en ny väska?" "Vilka snygga skor du har" "Vad är det för pangbrudar som kommer här då!"

Ja ni förstår själva, han la märke till allt man hade nytt, och sa precis vad han tyckte i alla lägen. 

Han har även försökt hjälpa mig med att hitta en pojkvän, som min syster skrev i sin blogg. Under alla dessa år som jag har känt honom har han givit förslag om potentiella pojkvänner. Sagt "Jag ska allt se till så att du får en dejt med den här killen" "Är det någon en hockeyspelare ska vara tillsammans med, så är det dig. Du förstår all tid en spelare måste lägga ner på hockeyn." "Har du fixat en dejt? Eller vill du ha XX nummer?" "Vill du att jag ska ta ett snack med XX?" "Titta på den här laguppställningen Erica, här finns det bra namn. Vad säger du om honom (så pekar han på en person)" 
Jag har verkligen haft min egna wingman. Men jag lovar dig Tjorven, jag ska göra mitt bästa med att hitta en pojkvän själv. 

 

Det är så svårt att förstå att man aldrig mer kommer få träffa Tjorven. Aldrig mer kommer få höra honom skrika i båset... För ja, den mannen kan skrika. Aldrig mer få höra "Tjena brudar" när man kommer till hallen. Aldrig mer få höra alla hans historier, allt han varit med om, allt han har gjort, ja bara höra på allt han har att dela med sig av... Aldrig mer få se honom sitta inne i det lilla rummet i ishallen. Aldrig se honom komma ut från omklädningsrummet. Aldrig mer få höra genom väggarna när han startar segersången. Men framförallt aldrig mer få se dig bredvid min pappa, världens bästa duo. Radarparet nummer 1... Det gör så ont. 
Jag kan inte ens se vad jag skriver just nu, tårarna som forsar nerför mina kinder går inte att stoppa och skärmen är helt suddig. Jag förstår inte. Jag vill inte förstå. Varför är livet så orättvist? Jag hatar dig Cancer. 

Tjorven var en helt fantastiska person. Att han kände många och var omtyckt av alla har ännu en gång bevisats. Jag är så glad att jag fick äran att lära känna honom och kan säga att han var som en farbror för mig. När min påminnelse kom upp på mobilen igår att jag skulle fråga dig idag innan jag åkte hemifrån om jag skulle hämta en färgad slips åt dig eller inte, gjorde mig så ledsen. Vi skulle ju åka till Norrköping idag, vi skulle ha en trevlig bilresa och få spendera tid tillsammans. Hur kunde allt gå så fort? Varför skulle du bli sjuk? 

 

Tjorven kommer alltid finnas med oss, det vet jag. Han kommer vara i våra tankar, i våra minnen, men framförallt runt oss. Jag tror och vet att hans själ finns med oss, i varenda ishall vi besöker, varenda steg vi tar. Jag vet även att han vill att man ska njuta av livet. Ta vara på stunderna man får och se till att leva livet fullt ut, - som han gjorde. Jag ska göra som han vill. Man ska skämta, vara glad och positiv till allt, för så var han och det vill han även att alla andra ska vara. 
Men jag lovar dig Tjorven, när jag sitter på läktaren, då ska jag skrika för oss båda. Jag kommer inte göra dig besviken.