Spegel spegel på väggen där, säg mig vem hon egentligen är.

 

Varje gång hon tittar sig i spegeln, är det inte bara spegelbilden hon ser. Det är inte bara det ytliga alla andra ögon ser när hon går förbi. Det är så mycket mer. 
Hon står där framför spegeln varje dag. Tittar på sig själv innan hon kliver ut genom dörren för att möta resten av världen. En sista blick. Ett sista godkännande om utsidan är tillräcklig för att träffa på andra människor. 

 

Men det hon egentligen ser när hon står där framför spegeln. Innan hon tar steget ut genom dörren. Det är den nakna sanningen. Hon stirrar på sig själv, rakt in i sina egna ögon. Nej, rakt igenom ögonen, in i själen och känslan hon har i kroppen. Känslan bara hon kan se. Genom spegeln.

Hon står där, dag efter dag. Med olika känslor i kroppen. Glad. Ledsen. Besviken. Rädd. Lycklig. Stolthet. Entusiasm. Lättnad. Ångest. Ensamhet. Nöjd. Upprymd. Saknad.
Det är vad hon ser. Men också vad hon vill att andra ska se. Se henne på det sättet hon ser sig själv genom spegeln. Hon vill, men lyckas inte.

Att dela med sig av känslan hon har inuti kroppen, är inte alltid så lätt. Ett leende på läpparna så förstår alla att hon är glad. Eller åtminstone antar att hon är glad. Men det hon ser på morgonen genom sina ögon kan vara raka motsatsen. Ingen som vet. 
Den nakna sanningen fortsätter hon hålla för sig själv. Utsidan är vad människor ser när de träffar henne. Tar henne för den hon är på utsidan. Men en dag. En dag ska hon hitta den person som ser på henne med exakt samma ögon hon själv gör i spegeln. Den person som inte behöver fråga utan bara vet. Den hon kan kalla för Sin soulmate.