Varit en rejäl radiotystnad från mitt håll. Jag vet. Någonstans har inte suget att skriva inlägg funnits där. Blandat med en rejält seg dator och noll bilder. Bilder har jag fortfarande inte och datorn är densamma. Men någonstans saknar jag att skriva. Men denna gång är det mer om tankar. Tankar som jag egentligen borde skriva i en privat dagbok istället för att dela med mig här. Men jag vet inte. Det känns typ lite lättare att dela med sig här och så får den som nu läser det, läsa. Än att behöva prata om detta. När jag försöker får jag inte ut tankarna och jag delar ändå inte med mig till hundra procent. 

Kommer bli ett konstigt "första" inlägg och ett väldigt ärligt sådant. Men just nu känner jag att det inte spelar så stor roll och förmodligen så skriver jag här för att jag vill att det ska läsas av andra och kanske ske en ändring i det hela. "Bryta förtrollningen"

Har någon sett filmen Good Luck Chuck? Där, om han som har huvudrollen, har ett intimt förhållande med en tjej så träffar hon mannen i sitt liv efter det. Tänk er då att detta inlägg kommer handla om Good Luck Erica. 

Det här med att jag inte har något förhållande har blivit en stor grej. Mest för att jag gjort det till de och för att vi skämtar om det hela tiden. Innan jag åkte till NYC var det rätt jobbigt faktiskt. Men tackvare den resan ser jag nu livet med nya perspektiv och är väl inte så att jag letar ihjäl mig efter ett förhållande. Det ändrar dock inte den faktor att varenda kille jag har haft ett intimt förhållande med slutar höra av sig och när man sedan frågar varför personen i fråga inte svarar får man svar månader(!!) senare att personen träffar en annan. 
Tillhör gör även att dessa nu (till 97%) har förhållande och jag är självklart väldigt glad för varenda en av killarna jag träffat. Men utan en förklaring och utan förvarning tar det hårdare än vad dessa killar kanske tänker sig. Vad vet jag?
Hårdast tog det nog efter den kille jag ansåg vara den mest ödmjukaste och fanns inte i min vildaste fantasi att detta skulle komma på ett sms efter en längre tystnad. Då insåg jag att alla killar är densamma.... När det kommer till mig. 

Jag har nu då börjat undra varför jag blivit till en som man bara träffar ett tag och sedan inget mer. För uppenbarligen är ju dessa ute efter förhållande då det är de dem sedan skaffar efter mig. När ska man få förklaringen på vad man gör för fel?
Varför man nu kan va med mig en tid och sedan sluta höra av sig... Ja jag börjar bli knäpp. 
Det handlar även om att man hörts väldigt ofta, pratat en hel del och utan förvarning bara inte få svar längre eller får man svar så är det väldigt kort och bara det mest nödvändiga i svaret. 
Min magkänsla har visat sig ha rätt i varenda sådan här situation... Men hur ska jag veta om den har rätt fast fel. För jag vet bara en utväg när det kommer till killar. 
Eller att det räcker med att få vara intim ett par gånger för att sedan nöja sig. Det är inte direkt någon prestige att få vara med mig. Är som vilken tjej på denna planet som helst. Fast skillanden är att jag tydligen inte kan få någon att falla för mig. Jag vill inte att man ska gå och göra high five med sin killkompisar efter. Jag träffas hellre i "smyg" och de enda som vet om detta är jag och han.... 
Kommer snart inte våga träffa fler killar, för det räcker nu liksom.
Och ja, det kan handla om att jag inte är den rätta. Men kan man inte säga det då? Berätta hur det ligger till. Men det är ju där problemet är. Det går från vitt till svart. Ett gulligt sms till tystnad. 

(Låter dessutom som att jag träffat och varit med hur många killar som helst. Det har jag såklart inte. Jag är inte den typen. Den här sommaren har jag "träffat" en kille... lite därav detta inlägg). 

Att dessutom killar med förhållande hör av sig och tycker vi ska träffas gör inte saken bättre. Hjälper inte direkt att få den tillit till killar man faktiskt vill ha. Att det ens kan komma upp för dessa killar är mig en gåta. Nej jag har inte träffat någon som jag VET har förhållande. Det är mot alla mina principer. Även om man får läsa "ingen får veta, jag kommer inte säga något." Nej det förstår jag det. Förhållandet vill killen ju inte förstöra så. 
Jag har nog inte varit en ängel när jag pratar med dessa killar. Men har aldrig tagit ett initativ eller gjort något fel. Det är inte jag som har ett förhållande och skulle jag varit en av de tjejerna utan känslor för andra hade killen i fråga varit otrogen. Att jag inte kan ha de på samvetet men killen kan det säger en del. 

Får ofta frågan: Varför har inte du förhållande? ... Ja men om jag hade vetat det så hade jag väl inte varit singel. Och nej alla ni som läser detta och sagt till mig ett par gånger: du har för höga krav. ... det handlar inte om det. 
Och har jag det. Så har jag mina systrar att tacka för det. Då dom har världens absolut bästa förhållanden som jag avundas såååå mycket. (avundas på ett positivt sätt såklart ;D haha.) 
 
Vet inte vart jag vill komma faktiskt. Mer än att jag är trött på killar och hur jag inte förstår mig på dem. Hur ska jag kunna undvika det som alltid sker?
Ändra på mig kommer ju inte hända. För det vet jag inte ens hur jag gör och handlar det om mig och min energi... Ja då är jag rätt körd. hehe. 
Var jag inte det innan... så är jag det nu. Rädd för att träffa killar alltså. För jag vet inte hur jag ska göra för att kunna gå vidare. Ta nästa steg.