Att jag är en hockeynörd har förmodligen inte undgått någon. Jag föddes i princip i ishallen, då mamma åkte från pappas hockeymatch raka vägen till BB och födde mig. Så ishallen är om något mitt andra hem. 
När jag var liten var jag alltid i pappas omklädningsrum. Innan match, i pauserna, efter match, ja jag var där hela tiden. Hängde över räcket längst ner på läktaren och väntade på att pappa skulle komma och prata med mig direkt efter slutsignalen.
På äldre dagar så har omklädningsrummet såklart inte varit en del jag varit delaktig i. Utan bara varit läktaren och sedan snacket med pappa efter i bilen på vägen hem. 
Jag och mina systrar har suttit där match efter match på läktaren och hejat på pappas lag. I med och motgångar. Det var en säsong som jag missade två matcher, på hela säsongen inklusive träningsmatcherna. Då åkte vi även med till Gotland, till Hedermora osv. Avståndet till matcherna har aldrig varit något problem och när intresset för en sport är så stort så blir det en självklarhet att åka. 
Till en början när ingen av oss systrar hade körkort så blev det ju att åka med spelarbussen så vi även kunde se bortamatcherna. Så att spendera två timmar innan matchstart i en svinkall ishall är något av en baggis just nu. Man kan det där med att fördriva tiden innan. Spela kort och Yatzy är standard. 
Jag kan inte eller snarare vill inte veta hur mitt liv hade sett ut om intresset för hockeyn inte hade varit så stor. 

Men det här med att vara en tjej som är så intresserad av hockey har inte alltid varit det lättaste. Man får ju höra saker hela tiden.  
– Vem är din pojkvän i laget då? Bara för att man sitter på läktaren behöver man inte ha en pojkvän i laget. Jag har aldrig haft en pojkvän (bokstavligen, haha) men som spelat hockey. 

– Vad kan du om hockey? du är ju tjej! Jaha så det sitter i könet om man kan sporten eller inte... Jag trodde det handlade om intresset för sporten... Ack så fel jag hade. 

– Det är ni tjejer som förstör sporten! Nu är jag inte heller med, hur kan jag på läktaren förstöra sporten för att jag är tjej?

Jag är en person som är väldigt högljudd på läktaren. Det har liksom blivit så att jag delar med mig av mina känslor... så att alla som är i ishallen hör. Inte bättre blir det av att de har varit i Div.1 & 2 hallar. Där det inte är sååå många människor som sitter på läktaren, så har väl aldrig undgått publiken eller de som befinner sig på isen, vem det är som skriker, hehe. 
Domare (allra mest) har fått höra min åsikt, men även laget jag hejar på och såklart motståndarna. Har hänt, tyvärr fler än en gång, att spelare i motståndarlaget som har dragit på sig en utvisning fått höra precis vad jag tycker och tänker och i det fallet vänt sig upp mot mig och skrikit tillbaka, haha. (Lagt fokus på rätt saker så att säga.) 
Men har även blivit så att jag hamnat i diskussion med människor på läktaren, just allra mest för deras dumma åsikt om att man inte kan något om hockey för att man är tjej. 
Kan egentligen inte släppa det, var är det för något att ha en sådan tanke?!
Jag tror att det ofta hänger på att folk blir chockade när det är någon som är så insatt i en match på den nivån. Men också att det är just en tjej/tjejer som är så insatta. Det är ju ofta äldre män som sitter i närheten som lägger kommentarer liiiite för högt så dem vet att man hör. Komiska är att det ofta säger nedlåtande kommentarer om laget vi hejar på. 
Hänt några gånger att jag vänt mig om och skrikit männen rakt i ansiktet för att jag inte pallar med att folk är så omogna... jag vet att det inte är så moget att skrika någon i ansiktet heller, men ibland rinner det över. 

Det händer ju då att man får höra förvånande kommentarer från människor runt omkring. Än en gång, varför vara så förvånade över att man är tjej och kan sporten hockey? 
En händelse var en sargduell, där jag såg att pucken hamnade i byxan på en spelaren. Men varken spelarna eller domarna ser det, då alla letar efter pucken på isen. Då skriker (såklart) jag: Men blåååås av, pucken ligger i byxan!!! Varav jag får en kommentar av mannen bakom: Hur hann Du se att den hamnade där, det gick ju alldeles för fort. Bra jobbat för att vara tjej, inte ens jag såg det. 
Var han tvungen att lägga till den sista meningen? Annars så hade jag tagit det lite mer positivt att man hann med att se de för att de gick så fort.  

Eller när jag var i New York och såg Rangers med två amerikanare, som hade ifrågasatt hur mycket jag egentligen kunde om hockey. När domaren i första perioden blåser av spelet. Så frågar den ena: Varför blåste han av? 
Då svarar jag: för att Rangers var för många spelare på isen. Varav svaret blev när speakern säger "too many players on the ice": Men se där, du kan verkligen hockey du. Att du hann hänga med och se den delen också. 
Vilket enligt min åsikt inte är så svårt att se... och i det här fallet så nämnde han aldrig att jag var tjej. Men tror ändå att han från början ifrågsatte hur mycket hockey jag kunde just för att jag är tjej. 
Efter den här händelsen så kan jag säga att snacket emellan oss blev helt annorlunda. Vi pratade bara hockey, det blev high fives hela tiden, diskuterade alla händelser om matchen, skålade med ölen när Rangers gjorde mål och det kändes som han såg mig mer som en pojkflicka efter det. 

Värst av allt kan nog ha varit efter en match i Division. 2. Där hela matchen hade varit rätt kaosig överlag och slutade även med lite tumult efter slutsignalen. Där en av motståndarna börjar halvt svinga sin klubba efter pappa när han hade ropat på domaren. Vilket enligt mig inte är okej. Riktar man något personligen mot min pappa, då är jag inte den som inte säger något, hehe. 
Så när han kliver av isen efter den incidenten så säger jag från läktaren: Nummer 7, vad du var mogen då! 
Då svaret blir från honom: Men kom ner och s*g av mig då!! 
Kan säga att hela hallen stannade och vi alla undrade om vi verkligen hörde rätt. Nog för att jag hade kunnat valt att inte ropa efter honom, men att jag får det svaret tillbaka är mig en gåta. Jag vet inte hur hans föräldrar har uppfostrat honom eller hur hans uppväxt har sett ut. Men att skrika en sådan sak efter en tjej på läktaren är bra fegt och jäkligt pinsamt. 

Så ah, jag har varit med om väldigt många saker i ishallar. Finns så många fler historier att berätta, men behöver inte skriva en bok för att få fram min poäng med det hela. 
Men att man som tjej är intresserad av hockey är tydligen inte rätt enligt många killar och man ska inte kunna något om sporten för att man är tjej. Måste vara jobbigt för dessa killar att veta att det är så många tjejer som faktiskt är innerligt intresserade och kan sporten bättre än sååååå många killar. 

Att jag då jobbar med hockey och har som drömjobb att få vara reporter/programledare inom just kategorin: Hockey. Det känns både tufft men än mer drivande.
Jag vill att alla som ser på mig tar mig och mitt jobb seriöst även fast jag är tjej, oavsett kön på den som tittar. 
Jag vill att alla ska tycka att jag kan sporten även fast jag är tjej. 
Jag kan se spelet och hitta de små detaljerna även fast jag är tjej. 
Det viktigaste av allt: Jag kan vara tjej och intresserad av hockey. Tro det eller ej 2016. 

Så heja oss tjejer som är intresserade och killar sluta vara så förvånade. Låt oss gilla sporten tillsammans.